Just nu lyssnar jag på en MP3-version av I ÖVERROCKENS KÖLVATTEN av Ove Allansson och minns att jag påbörjade en bloggsida om sjön en gång. Här är den. Blogg stavas egentligen BLOG men då är det på utrikiska och ett sådant konstaterande framkallar genast den gamle Carl Jonas Love som skulle skrivit att ”endast Sverige svenska bloggar har” men då visste han såklart inte vad som komma skulle. I skrivande stund är det Jorddagen eller Earth Day som den hette när man hittade på den i amerikat och då kan man ju betänka att Carl Jonas Love tillbringade en Lovesummer på landet i Värmland för att bättre vara en sann människa. Sist sågs han landsflyktig i Concorde, där också Thoreau och Emerson bodde. Samtidigt, nota bene.
I ÖVERROCKENS SKUGGA är inte en kongenial titel på en berättelse om punkmusikens baksida men kanske något en sorts preludium till en sådan omöjlighet. Ove Allanssons beskrivande stil har jag från första RESAN TILL HONDURAS uppfattat som lätt situationistisk, en sorts MANNEN SOM SKRIVER VAD SOM FALLER HONOM IN och som har mycket roligt medan han gör det. Om OA skriver politiskt så är det på narraktivt vis en clownisk realism i traderingen på Sydamerika. Dock i allt det verkligt roliga så undgås inte det inställda upprorets uppgivna dissonans främst då hos Mejeristen, likt Harry Martinson ett av sockenstyret utauktionerad och slavgjord barnarbetare, så som det begav sig på landet i landet med den rika medelklassen, och som sedan likt den tragiske Nobelpristagaren gick till sjöss. Kombinationen från de slutligen goda styvföräldrarnas sociala arv av Schartuansk självtukt och ensamgörelse och bysmedens välmenande praktiska klurighet gör Mejeristens liv till en ekonomisk framgångssaga i klassisk kolonialstil (Achebe skulle sagt det) med romanens andra två huvudfigurer Överrocken och Vargen som böjarna kring Mejeristens parantetiska ångest. Inkapslade ångest går också bra med tanke på den drogade utlevelsen hos de båda andra. En mer psykologiskt inriktad läsande kanske skulle se dem alla tre som författarens alter egon. Tre misslyckanden är det i alla fall och något mer misslyckat än den rådande ordningen i Rio enligt Allanssons beskrivning får man leta efter. Han har säkert rätt i det.
Det tar ett tag innan jag förstår att det är en däckare jag lyssnar på (ursekta dubbelvitsen men min mor är från Göteborg, för övrigt också schartuan, fast på söndagsskolevis) och onekligen en spännande sådan. Överrocken är en skeppare av den socialliberala skolan, charmtroll och suput i samma överrock, förskingrar skeppskassan och en natt försvinner han överbord (vilket i ett djupare sammanhang, läs: Conradianskt, kan betyda att lämna den goda gemenskapen för det onda i utanför) men lyckas flyta vidare på sin överrock, blir upplockad av en tysk ubåt och ilandsatt med en större emigrationkassa som han obeskrivligt kommer över och försvinner på nytt som egentligen redan gjorde då han överlämnade sig till Hades. Mejeristen karriärar till prudentlig förstemaskinist och berättar avslöjande blåögt om Överrocken för en tysk spion som han dessutom på Vargens bekostnad befordrar till tredjemaskinist. Vargen super ju! Stadd i egen kassa etablerar sig Mejeristen som husägare och omger sig med en kvinna som tycker om att läsa men ruvar ständigt över vart den frånvarande Överrocken kan ha tagit vägen för likt Ayesha kan han inte dö. Även Vargens sanningar hemsöker honom för vad han inte är och det hela verkar sluta med att Mejeristen blir av misstag skjuten medan Överrocken får leva vidare som en lyrikförläggande gest (läs: Geist).
Allanssons första böcker är samtidiga med mina första år till sjöss och jag har uppskattat dem från början, mest tror jag för att de är så verklighetsnära om än så drivet annorlunda allt annat som jag läst. Beskrivningarna ligger så nära mina egna upplevelser att en hel del av idéerna kunde vara mina erfarenheter. Men kanske är det allmänna erfarenheter så som de upplevs. Så här är det på sjöhavet. I VINTRAMP är det en som drunknar i vinbulken och det minns jag var kusligt att läsa. För en landkrabba kanske ett burleskt don Quixotiskt (Cervantes dog idag) fantasteri inslaget i vin men för en sjöman alldeles för nära det trovärdiga.
Ett Allanssonminne har jag. 1969 gör jag lumpen och ska återvända till per tåg från Malmö till Årsta Havsbad utanför Stockholm där HMS Öland har sin kajplats och för att fördriva tågtiden köper jag en bok i Lundgrens Bokhandel som då husades bredvid Scaniabiografen. Det blev OSTÅKAREN och bokhandelsbiträdet blev så imponerad av att en värnpliktig kunde tänka sig att läsa en bok att jag utan prut fick en papperskniv att sprätta med. Eller så var det mina vackra ögon. I OSTÅKAREN skrinnar OA:s anarkistiska ådra helt öppet.
Lyssningen på I ÖVERROCKENS KÖLVATTEN försvinner emellanåt när mina egna minnen bryter in och till förunderligheterna med OA:s texture hör samklangen med det egna i sjöbefaret öra. Många har vittnat om det och jag säger detsamma. En gång till. Ove Allansson träffar tonen gång på gång och med ett absolut gehör för dissonanser.
Minsann har jag inte ett alldeles eget överrocksminne som kan bli stomme till, i alla fall en liten novell. Där finn regn, resa, ungdom, bildning, tåghistoria, vin kvinna och förförelsens sång.
Min första båt, som hette Citadel och var världens största roll on and roll off fartyg, mönstrade jag på i Landskrona på varvet där och förberdelserna inför Jungfruresan pågick för fullt. Det var så stökigt att jag sov hemma i Malmö första veckan innan båten lämnade kajen och fick alltså tågpendla med byte i Eslöv eller Teckomatorp. Ena minnet från den pendlingen handlar om en överrock. En morgon regnade det och när jag skulle gå av i Landskrona så upptäckte jag att jag hade glömt överrocken när jag bytte i Eslöv och eftersom regnet öste ner så gick jag genom tåget för att gå av från vagnen närmast stationen. I den hängde min överrock och jag förstod att jag i alla fall den gången had bytt tåg lite både i blindo och onödan; det vill säga att jag hade inte bytt tåg alls men gått av och sedan letat upp tågsättet jag nyss lämnat. Mitt andra pendlingsminne i samma veckan handlar om ett försenat kvällståg, perrongen i Teckomatorp och likaledes väntsalen en vinare i restaurangvagnen och den blixtöppna tågerfarenheten som fortfarande får mitt hjärta att klappa men det är en annan historia som jag ska berätta om senare. Kanske kan det bli en liten novell i alla fall. Subskribera gärna. Utan Allanssons bok som kom ut 1990 hade jag, som kom ut 1966 (som sjöman) inte kommit att tänka på detta nu, 2010 .
